Om 1800-talsmänniskan skulle komma på besök...

Ofta roar jag mig med att fundera på hur det skulle vara att ryckas upp från nutiden och plötsligt landa i ett helt annat århundrade. Men om vi istället försöker föreställa oss vad en 1800-talsmänniska skulle bli mest chockad över om han plötslig damp ner i Sverige, 29 april 2011. Säkert en massa saker. Men jag inbillar mig att den största chocken kanske skulle vara det enorma, för att inte säga outömliga, informationsflöde som ständigt är tillgängligt, vare sig man vill eller inte.

Kanske skulle det faktum att man läser nyheterna på en skärm inte vara alltför spektakulärt. Jag menar, på 70-talet trodde man väl att vi skulle ha "rullande trottoarer" år 2000. Men han skulle antagligen bli förbluffad över att man bara två minuter efter att Prins William sagt ja till sin Kate i Westminister Abbey, på samma skärm som han nyss läste om oroligheterna i Syrien också kan bläddra mellan otaliga bilder på de lyckliga tu. Men inte nog med det, med ett enkelt knapptryck kan han också kommentera bilderna och läsa andra människors åsikter. Någon är sur på all den uppmärksamhet som bröllopet får i tidningen, en annan prisar den vackra spetsklänningen och en tredje länkar till sin anti-rojalistiska blogg. Turen går vidare och inom loppet av en kvart har vår vän från 1800-talet hunnit läsa debattinlägg om monarkins vara eller icke vara, ta del av Ebba von Sydovs djupgående analys av brudklänningen och dessutom skuggat igenom hela gästlistan till det kungliga bröllopet för att se om någon efterlevande släkting eventuellt var bjuden. Så mycket information på så kort tid - välkommen till 2011.

Eftersom journalister och traditionell "gammelmedia" tidigare haft ensamrätt på publicerad information, åsikter och kommentarer så innebär nya sociala medier givetvis en förändring för journalistrollen och media i stort. Förändringar är som så ofta både positiva och negativa och jag anser att det i detta fall finns stora fördelar, men också många mörka baksidor. Den fria pressen är något oerhört viktigt och nästan vackert. I boken "The Elemenst of Journalism" ges i det allra första kapitlet "What is journalism for" ett exempel på just detta. I ett land där yttrande- och tryckfrihet länge saknats ger den fria pressen äntligen en röst åt tankar som ingen vågat yttra. Den ger tröst, samhörighet och legitimerar fler åsikter än en enda.

Fördelen är väl just det, yttradefrihet, demokrati och att alla kan göra sin röst hörd. "The elements of journalism" fastslåt nio punkter som ska känneteckna god journalistik och en av de punkterna är just "Journalism as apublic forum" - alltså journalistik som ett offentligt forum. I boken talar de om bloggar och twitter etc. som medborgarjournalistik där till och med journalistik och konversation kan blandas. Genom twitter, facebook och bloggar har alla en chans att inte bara uttrycka sin åsikt, utan också publicera den och sprida den. Men mer än så, alla får också möjlighet att bilda sig en åsikt genom att jämföra olika källor för information. Forskning har visat på att "gammelmedia" fortfarande är den plattform där nyheten publiceras för första gången och att bloggosfären sedan tar den vidare och diskuterar den. Så ett kännetecken på god journalistik är just detta, att den representerar ett forum där alla får tycka och tänka, kritisera och nyansera. MEN boken framhåller också att detta forum för offentlig debatt måste vila på samma principer som en god hederlig journalistik. "For a forum without regard for facts fails to inform. A debate steeped in prejudice ans supposition only inflames". Och med dem orden satte de väl huvudet på spiken.

För det är här nackdelarna med sociala media kommer in. Allt detta lösa tyckande, fördomsfulla kommentarer, anonyma påhopp, en flod av åsikter som ingen tvingas stå för eller förklara. Misstänkta brottslingar hängs ut på facebook, flashback och twitter innan några bevis är fastställda. Och man kan ju funderar över vad som är värst, att hängas ut med namn och bild på internet eller sitta i stocken framför kyrkan som på medeltiden? "Journalism's first obligation is to the truth" fastslår boken och bara där faller hälften av allt som skrivs på bloggar och i kommentarsfält. Och kanske är det just det som kommer att bli "gammelmedias" räddning. Förtroendet. Jag känner i alla fall, och tror många håller med mig, fortfarande ett stort förtroende för de stora dagstidingarna. Jag tror att jag fortfarande kommer att lita allra mest till det innehållet och också vända mig dit om jag vill ha en genomarbetad analys av samtiden. Men jag tror också att jag kommer att fortsätta vända mig till bloggvärlden för att bilda mig en bredare uppfattning och på egen hand läsa av samtiden. Det bästa av det goda helt enkelt.

 

Svensk maffia - odramatisk dramatik om verkligheten

Svensk maffia är en renodlad reportagebok skriven av DN-journalisten Lasse Weirup och nyhetsbyrån Sirens chefredaktör Matti Larsson. När den kom ut 2007 toppade den snabbt listorna i bokhandeln och lästes av såväl vanliga Svenssons som intagna på fängelserna. Nu har det kommit en uppföljare till boken och nyligen började TV4 sända dokumentärserien Svensk maffia, även den gjord av Lasse Weirup.

Med bakgrund av denna uppmärksamhet var mina förväntningar på boken höga, även om jag inte var riktigt klar över vilka förväntningar jag hade. Men Svensk maffia är just precis vad den utger sig för att vara – en kartläggning över de kriminella gängen. Själva kartläggningen består i att författarna systematiskt går igenom gäng efter gäng och redogör för hur dessa kriminella nätverk bildats och utvecklats, hur de värvat medlemmar, vilka konflikter och schismer som funnits kopplat till andra gäng och så vidare. Grupperna de går igenom är allt från välkända bikerklubbar som Hells Angels och Bandidos till mindre bikergemenskaper runt om i landet. De kartlägger också gängkriminaliteten som inte är kopplad till motorcyklelkulturen däribland det stora nätverket Original Gangsters men också de många smågäng som finns i storstäderna och dess förorter.

Jag uppfattar boken som helt och hållet dokumentär. Som läsare känner jag aldrig att händelserna lindas in i ett skönlitterärt berättande. Tvärt om så är språket avskalat och tydligt, det är som att läsa en 370 sidor lång artikelserie om den utbredda kriminaliteten i Sverige. En styrka är att källorna är tydliga, om än inbakade i den löpande texten. Som läsare kan jag hela tiden förhålla mig till källornas obejktivitet och sanningshalt. De skiljer tydligt mellan medias skriverier och fakta hämtad från domstolsprotokoll. De beskriver intervjusituationen, om de varit på plats och iaktagit, om intervjuer som uteblivit eller om de drar slutsatser som är helt och hållet deras egna antaganden. Självklart vävs detta ihop till en berättande framställning med miljöbeskrivningar och spännande vändningar, men inte utan att lämna reportagegenren.

Jag hade dock förväntat mig mer spänning och dramatik, vilket man också får, i vissa kapitel mer än andra. Om man nu kan göra en jämförelse med Roberto Savianos bok Gomorra, där han beskriver den Italienska maffian camorran, så har han ett helt annat främställningsätt där berättelsen tar läsaren vidare på ett sätt som jag inte upplever i den här boken. Svensk maffia kan ibland kännas mer som ett uppslagsverk där man kan välja kapitel utifrån vilken grupp man vill undersöka. Men som sagt, den utger sig inte för att vara något annat heller, så där handlar det nog mer om tycke och smak.

Detta konstaterande gör ändå att jag måste ge författarna mycket cred för den gedigna journalistik som präglar boken. Bredden i källorna och de många ingångarna i en och samma händelse gör kartläggningen trovärdig och skrämmande verklig. Poliser, åklagare, familjemedlemmar, avhoppare, gängledare och offer, alla får komma till tals. Genom hela boken är det ändå samma sak som slår mig om och om igen - vardagligheten. Mammorna som oroar sig över sina tonårssöner, gängmedlemmarna som gifter sig och blir pappor, och gangsterledarnas iskalla passion för att begå brott efter brott efter brott. Det är också detta som är bokens absoluta styrka. Att författarna på ett avskalat, vardagligt och odramatiskt sätt lyckas beskriva de mest brutala våldsdåd. Det faktum att författarna träffar de gängledare som de själva målar ut som Sveriges farligaste män gör att de flyttar fokus från personerna till det som är grunden till problemet. De unga killarna, ofta i avsaknande av en fadersgestalt, som gör allt för att få tillhörighet och respekt. När det är gängledaren själv, och inte polisen som uttalar nedanstående ord, då har boken sannerligen lyckats lyfta en allvarlig och oerhört viktig samhällsfråga.

När samhället stänger dörrarna för de här unga killarna så öppnar jag min dörr och hälsar dem välkomna. Här får de respekt. Men hade inte samhället stängt dörrarna från början så hade de inte kommit till mig. - Ledaren för den kriminella organisationen Original Gangsters

Allmänintresse och privatliv - vart går gränsen?

Att etik och regler i media handlar om gränser är givet. Gränser som ska skydda de människor pressen rapporterar om, men kanske lika mycket skydda läsaren från att behöva ta in vinklad, onödig och i vissa fall osann information. Ändå är det just gränser som blir det stora problemet i diskussionen om medias regler och etik. Var går gränsen för ett allmänintresse? Vem beslutar om det? Vad är privatlivets helgd och vad är inte det? Spelreglerna för press, radio och TV är inte alltför tydliga i sin gränsdragning. Såhär lyder punkt nummer sju.

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. (Här kan du läsa alla regler)

Alltså är det upp till varje redaktion att själva bedöma vad man anser vara att värna om privatlivets helgd och vad som är ett uppenbart allmänintresse. Detta gör att olika redaktioners rapportering om samma händelse kan se totalt olika ut. Låt oss titta på bevakningen av den brutna förlovningen mellan Prinsessan Madeleine och Jonas Bergström tidigare i våras. Att rapportera om den brutna förlovningen är självklart, då till och med hovet lade ut ett pressmeddelande om saken. Hur man rapporterar om det är däremot en helt annan fråga.

Dagens Nyheter, som vanligtvis inte är en tidning som sysslar med hovskvaller, meddelade helt krasst att förlovningen var bruten, utan vidare spekulationer (se artikeln här). Vad de däremot gjorde var att referera till andra tidningar och de "påstådda otrohetsrykten" som florerade. De tog också upp frågan om de andra tidningarna gått för långt i sin rapportering. Där konstaterade de också att de rykten som föregått den brutna förlovningen tänjt på gränserna för den tidigare hovjournalistiken (se den artikeln här). Aftonbladet, som gick ut med bilder, detaljer, intervjuer och spekulationer kring de berörda, medger också själva att de pressetiska gränserna flyttats i det här fallet (läs chefredaktörens bloggpost här). Ironiskt blir det dock när samme chefredaktör i en annan blogg nästan slår sig för bröstet och meddelar att de minsann inte kommer att köpa och publicera bilder på Madeleine i New York (läs här). De vill respektera uppbrytningen av förlovningen, eftersom den föregåtts av en sådan extrem bevakning.

Själv resonerar jag så att det är ett uppenbart allmänintresse att rapportera om en bruten förlovning i Kungahuset. Om jag var redaktör skulle jag naturligtvis också vara nyfiken på orsaken. Antagligen finns det även ett uppenbart allmänintresse att veta orsaken. Då måste man som redaktör dock ställa sig frågan om inte privatlivets helgd väger tyngre. Att spekulera i orsaker och publicera artikel efter artikel med smaskiga detaljer har jag svårt att se skyddar privatlivets helgd. Likaså har jag svårt att förstå hur det skulle kunna finnas ett allmänintresse i att veta att Madeleine besökte en skönhetssalong på Östermalm för att "ta hand om sig själv" efter det jobbiga som hänt. Den här typen av rapportering blir alltför intim och enligt mig är det en uppenbar kränkning av privatlivets helgd.

I den ovan nämnda bloggposten av Aftonbladets chefredaktör anklagar han "vissa medier" för att ta rygg på deras bevakning. Jag kan hålla med honom till viss del. DN klär liksom in "skvallret" i ett fint fodral genom att föra en diskussion om rapporteringen är rätt eller fel. Istället för att själva skriva stora svarta löp visar man bilder på andra tidningars rubriker innehållande ord som "otrohet". Smart kanske, eftersom de lockar läsare som kanske i vanliga fall inte skulle läsa hovskvaller, men som tycker det känns okey när man samtidigt för en diskussion om rapporteringen är rätt eller fel. Detta kan också liknas vid ett aktuellt exempel gällande ryktena om Kungens utsvävande liv för 20 år sedan. Ingen vill publicera skvallret på egen hand, men referat ur boken går väldigt bra.

Det jag dock har upptäckt är att det pågår en ständig debatt om de etiska reglerna och gränserna för rapportering. Chefredaktörerna själva bloggar om varför de gör på ett visst sätt, och varför de inte gör på ett annat. Det visar ändå att reglera ständigt dammas av, vänds och vrids på, men kanske bara för att brytas igen nästa dag. 

Giftolycka och robinsondeltagare

Det här var svårare än jag trodde. Särskilt eftersom den här veckan överflödat av ganska självklara förstasidesnyheter. Riksdagens öppnande med Sverigedemokraternas scen i Storkyrkan. Reinfeldts nya ministrar med allehanda skelett i garderoben och domen mot de åtalade i helikopterrånet. Naturkatastrofen i Ungern och självklart nobelpris, nobelpris och åter nobelpris.

I radioprogrammet "medierna" konstaterades det, i samband med att de diskuterade nyhetsvärdering, att "det viktigaste kommer alltid först". På den grunden gjorde jag en liten undersökning. 10.45, en kvart innan Nobels fredspris skulle presenteras såg det nämligen under fredagen ut såhär på några stora svenska nyhetsredaktioners webbsidor.

Svenska Dagbladet
1:a nyhet - Nobels fredspris, med spekulationer om Liu Xiaobo som vinnare
3:e nyhet - Giftolyckan i Ungern
Dagens Nyheter
1:a nyhet - Giftolyckan i Ungern
5:e nyhet - Nobels fredspris, presentation av alla kandidater och spekulation kring reaktioner
Aftonbladet
1:a nyhet -  Nobels fredspris, med spekulationer om Liu Xiaobo som vinnare
12:e nyhet - Giftolyckan i Ungern
Göteborgsposten 
1:a nyhet - Nobels fredspris, med endast en länk till webb-tv som sänder tillkännagivandet
9:e nyhet - Giftolyckan i Ungern
Sydsvenskan
1:a nyhet - Nobels fredspris, med spekulationer om Liu Xiaobo som vinnare
Giftolyckan fanns inte med alls  

Undersökningen säger inte särskilt mycket, men något säger den, och särskilt om giftolyckan. Vad är det som gör att DN har olyckan som förstanyhet, samtidigt som Aftonbladet lägger den på tolfte plats, efter rapporteringen om Robinsondeltagarnas vardag?

I inledningen av det ovan nämnda radioprogrammet definieras nyhetsvärdering såhär "hur vi journalister värderar människoliv beroende på var en katastrof eller konflikt äger rum på jorden". Med den definitionen skulle alltså exempelvis aftonbladet värdera de nya Robinsondeltagarnas vardag mer än de drabbade i Ungern. Men jag tror inte nyhetsvärderingen är så enkel. Häger visar i sin bok "en grundbok i journalistik" att det finns många fler orsaker som spelar in. Vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt och nytt är viktiga variabler som påverkar redaktionernas val av nyheter. Exempelvis är det av stor vikt att det svenska folket får veta vilka de nya ministrarna är. Nyheten om Sverigedemokraternas protest i Storkyrkan får däremot rubriker på grund av det icke-normala i händelsen.

Det finns också stora skillnader mellan olika tidningar och hur de vill profilera sig. Lite senare under fredagen har Aftonbladet giftolyckan som 2:a nyhet med rubriken "Fem döda av slammet". Enbart en förorenad flod väcker inte lika många känslor som om fem människor dött. Den tidning som vill väcka känslor och reaktioner väljer sina nyheter, och framförallt rubriker utifrån detta.

Nättidningen är också speciell som fenomen när man talar om nyhetsvärdering. Inom loppet av en halvtimma kan otaliga rubriker skiftas, nyheter byta plats och webb-sändningar komma upp. Detta till skillnad från papperstidningen som på de tidiga småtimmarna måste välja vilka nyheter som ska få toppa förstasidan. En rubrik som innehåller döda människor kan plötsligt omvärdera notisen till en toppnyhet och putta ner vardagen på robinsonön till plats tjugofyra. Nyhetsvärderingen är alltså en ständigt pågående process, minut för minut. Både hos redaktionen och läsaren.

Premiär!

Kul att arbeta på lite nya sätt i denna akademiska värld. Ser fram emot första uppgiften...