fredag 4 februari 2011

Svensk maffia - odramatisk dramatik om verkligheten

Svensk maffia är en renodlad reportagebok skriven av DN-journalisten Lasse Weirup och nyhetsbyrån Sirens chefredaktör Matti Larsson. När den kom ut 2007 toppade den snabbt listorna i bokhandeln och lästes av såväl vanliga Svenssons som intagna på fängelserna. Nu har det kommit en uppföljare till boken och nyligen började TV4 sända dokumentärserien Svensk maffia, även den gjord av Lasse Weirup.

Med bakgrund av denna uppmärksamhet var mina förväntningar på boken höga, även om jag inte var riktigt klar över vilka förväntningar jag hade. Men Svensk maffia är just precis vad den utger sig för att vara – en kartläggning över de kriminella gängen. Själva kartläggningen består i att författarna systematiskt går igenom gäng efter gäng och redogör för hur dessa kriminella nätverk bildats och utvecklats, hur de värvat medlemmar, vilka konflikter och schismer som funnits kopplat till andra gäng och så vidare. Grupperna de går igenom är allt från välkända bikerklubbar som Hells Angels och Bandidos till mindre bikergemenskaper runt om i landet. De kartlägger också gängkriminaliteten som inte är kopplad till motorcyklelkulturen däribland det stora nätverket Original Gangsters men också de många smågäng som finns i storstäderna och dess förorter.

Jag uppfattar boken som helt och hållet dokumentär. Som läsare känner jag aldrig att händelserna lindas in i ett skönlitterärt berättande. Tvärt om så är språket avskalat och tydligt, det är som att läsa en 370 sidor lång artikelserie om den utbredda kriminaliteten i Sverige. En styrka är att källorna är tydliga, om än inbakade i den löpande texten. Som läsare kan jag hela tiden förhålla mig till källornas obejktivitet och sanningshalt. De skiljer tydligt mellan medias skriverier och fakta hämtad från domstolsprotokoll. De beskriver intervjusituationen, om de varit på plats och iaktagit, om intervjuer som uteblivit eller om de drar slutsatser som är helt och hållet deras egna antaganden. Självklart vävs detta ihop till en berättande framställning med miljöbeskrivningar och spännande vändningar, men inte utan att lämna reportagegenren.

Jag hade dock förväntat mig mer spänning och dramatik, vilket man också får, i vissa kapitel mer än andra. Om man nu kan göra en jämförelse med Roberto Savianos bok Gomorra, där han beskriver den Italienska maffian camorran, så har han ett helt annat främställningsätt där berättelsen tar läsaren vidare på ett sätt som jag inte upplever i den här boken. Svensk maffia kan ibland kännas mer som ett uppslagsverk där man kan välja kapitel utifrån vilken grupp man vill undersöka. Men som sagt, den utger sig inte för att vara något annat heller, så där handlar det nog mer om tycke och smak.

Detta konstaterande gör ändå att jag måste ge författarna mycket cred för den gedigna journalistik som präglar boken. Bredden i källorna och de många ingångarna i en och samma händelse gör kartläggningen trovärdig och skrämmande verklig. Poliser, åklagare, familjemedlemmar, avhoppare, gängledare och offer, alla får komma till tals. Genom hela boken är det ändå samma sak som slår mig om och om igen - vardagligheten. Mammorna som oroar sig över sina tonårssöner, gängmedlemmarna som gifter sig och blir pappor, och gangsterledarnas iskalla passion för att begå brott efter brott efter brott. Det är också detta som är bokens absoluta styrka. Att författarna på ett avskalat, vardagligt och odramatiskt sätt lyckas beskriva de mest brutala våldsdåd. Det faktum att författarna träffar de gängledare som de själva målar ut som Sveriges farligaste män gör att de flyttar fokus från personerna till det som är grunden till problemet. De unga killarna, ofta i avsaknande av en fadersgestalt, som gör allt för att få tillhörighet och respekt. När det är gängledaren själv, och inte polisen som uttalar nedanstående ord, då har boken sannerligen lyckats lyfta en allvarlig och oerhört viktig samhällsfråga.

När samhället stänger dörrarna för de här unga killarna så öppnar jag min dörr och hälsar dem välkomna. Här får de respekt. Men hade inte samhället stängt dörrarna från början så hade de inte kommit till mig. - Ledaren för den kriminella organisationen Original Gangsters

4 kommentarer:

  1. Wow, tack för en jättebra recension! Du har verkligen lyckats att skriva en levande text samtidigt som du talar om bokens och journalistens bakgrundshistoria. Citatet i slutet av inlägget är dessutom perfekt! Så, tack!

    Hälsningar
    Annelie Eliasson

    SvaraRadera
  2. Läste i lokaltidningen (innefattar Kumla) att boken var nummer ett på läsartoppen på fängelsets bibliotek, kanske inte så överraskande. Själv måste jag dock säga att jag inte blir så sugen på att läsa boken, "det är som att läsa en 370 sidor lång artikelserie om den utbredda kriminaliteten i Sverige" låter inte så lockande :). Samtidigt kan jag tycka att det är en styrka att man tydligt hänvisar till källorna, för man vill väl trots allt känna att det man läser är "på riktigt".

    Tack för en väldigt bra recension!
    /Linda Gustavsson

    SvaraRadera
  3. Hej Anna,
    superbra recension. Nu vet jag hur jag ska gå till väga om jag bestämmer mig för att läsa den. Jag funderade över en sak som du skrev i ditt inlägg: att du hade förväntat dig mer spänning. Undrar hur det hade påverkat bokens karaktär, du beskriver den som en ren dokumentär. Kanske hade lite krydda i form av spänning gjort den till något annat?

    Mvh Sarah Andersson

    SvaraRadera
  4. Tack för ett välskrivet och bra inlägg, Anna. Intressant jämförelse med Gomorra.
    Tack också för entusiastiska kommentarer från er andra :-)

    SvaraRadera